| Bo Pellnäs överste, tidigare fredsövevakare på Balkan. Säkerhetspolitisk debattör och författare. |
Bo Pellnäs 4.9.2008
Hur olika man kan förhålla sig både till sin historia och till sin vardagstillvaro! Sverige och Finland är i det avseendet som skurna ur Aisopos fabel om myran och syrsan.
Väl medvetna om att allvarstider alltid kan komma pinnar de finska myrorna oförtrutet på för att säkra sin existens,
medan de svenska syrsorna oansvarigt sjunger hela ljusa sommarnatten lång. Nu är det beklagligtvis svårt att korsa syrsor och myror. Annars skulle detta bli anslående: Ett folk som sjunger medan det arbetar! Möjligen kunde man nå framgång med kulturell genteknik. Nordiska rådet har under många år strävat på med detta. Men resultatet är klent i en värld där amerikanska medier så högljutt dränker nästan alla andra signaler.
Det är ett faktum att våra två nationer är fast bundna till varandra genom vår gemensamma historia och vår geografiska belägenhet. Vare sig vi vill eller inte, har vi ingen väg ut ur detta samboförhållande, där skilsmässa och bodelning är uteslutna. Vi borde alltså från båda sidor lägga ner större möda på att fördjupa våra relationer och förbättra vår gemensamma tillvaro. Den språkliga barriären är hög men med hjälp av vår tids latin, engelskan, går det hjälpligt att ta sig över, när de egna språken fallerar.
När det gäller säkerhetspolitik är det alldeles sant att två myror är mer än fem syrsor. Det är tur för Sverige att Finlands försvarsmyror knegar på med sina långsiktiga mål och inte låter sig förledas av svensksyrsornas ljusblå framtidsbilder. Det är hög tid att myrdrottningen knackar i glaset och talar om för svenskarna att festen är slut. Att även Sverige måste dra sina strån till stacken, om vi båda skall få skydd när stormaktsvintern kommer åter och alla visor tystnar.
Men även syrsorna har något att lära ut. Livet kan ju inte bara vara ett knegande och ett räddhågat sneglande på allt som kan drabba oss och den som förmår att sjunga så sorglöst äger ett mått av trygghet. Ogrundad kanske, men ändå. Och tryggheten är en viktig faktor om man skall våga öppna sitt hus för okända gäster. Det är sannolikt att den tvåhundraåriga freden och de goda ekonomiska betingelserna bidragit till att Sverige i högre grad än Finland har blivit ett samhälle som stått öppet för invandring och välkomnat dem som flytt undan krig och förtryck. Den finska invandringspolitiken har varit ogin och utestängande. I det kortsiktiga perspektivet kan det tyckas som om Sverige därmed fått problem som Finland klarat sig förutan. Ghettoliknande förorter som Rosengård i Malmö och Ronna i Södertälje är exempel på detta, och bidrar till att en politisk rörelse som Sverigedemokraterna vinner mark. Det är problem som Sverige kommer att få dras med under lång tid framöver. I det korta perspektivet är det alltså lätt att tro att Finland har gjort rätt och att Sverige är förloraren.
För egen del är jag övertygad om att Sverige på sikt kan dra nytta av sin ställning som ett av Europas verkligt mångkulturella samhällen. Det märks redan i det svenska kulturlivet där de nya svenskarna sätter avtryck i litteraturen, i konsten, på teatern och i musiklivet. Det svenska näringslivet kommer också att ha glädje av alla invandrare, främst dem i andra och tredje generationen, som tillför ovärderliga kulturella kunskaper om främmande länder, nya handelspartners och nya marknader för svensk export.
Jag tror alltså att myrorna bör ta några sånglektioner. Tillsammans skulle vi kunna skapa en fantastisk skogsbacke, med solgläntor där det är gott att leva och där vi med förenade krafter kan hålla farligheter på behörigt avstånd.
